lördag 21 februari 2009

Veckorapport och citronpaj


Det står fortfarande still på sömnadsfronten. Merparten av det sömnadsrelaterade arbetet den här veckan har skett i mitt huvud. Det är inte så tokigt det heller, men det är ju inget jag på ett vettigt sätt kan dela med mig av. Ni får nöja er med en allmän lägesrapport istället.

Den här veckan har jag varit på jobbet, tisdag och onsdag, som vanligt. Jag trivs fortfarande som fisken i vattnet, och jag hade med mig kakor så jag hoppas de andra trivs med mig också. vceckan innan dess ahde jag muffins med mig. Jag älskar att baka, men jag vill ogärna bli sittande med alla bakverk själv. Jobbet blir liksom en perfekt kanal för att få utlopp för mina bagarlustar. Min älskling sa dock något som trasade bagarlusten lite i kanten häromdagen. Han sa att det finns en risk att arbetskamraterna uppfattar mig som inställsam om jag ska ta emd mig sånt till jobbet jämt. Tanken har inte ens slagit mig, tänker folk så? Usch jag blir så nervös och paranoid nu, måste jag akta mig för att vara jag, bara för att folk kan tro att jag har en baktanke med mitt bakande? Jag kanske borde sluta hålla upp dörrar för folk också.

Det låter kanske löjligt, men nu kommer jag inte kunna slappna av alls i min social interaktion med folk runtomkring på antagligen ett bra tag, tills jag hinner glömma bort att folk överanalyserar allt som andra gör.

Usch. Jag hatar verkligen sånt här, tillfällen då man blir liksom smärtsamt medveten om att människor letar motiv i allt andra gör, kritiserar och dömmer på ett sätt som jag inte kan förstå. Jag vill bara inte komma ihåg att det är så. Snacka inte med mig om sånt, tala inte om för mig vilka idioter du stött på under dagen för jag får på riktigt ont i magen av att tänka på hur du dömmer ut någon du inte vet något om. Tänk om han hade bråttom till sjukhuset för att hans fru ligger döende? Då skulle nog du också vara lite grinig. Kan inte folk bara slappna av och inse att dom inte känner till hela situationen.

Nåja. Det var trevligt på jobbet hursomhelst. Jag fick slut på medicin och hade det körigt främst under onsdagen dock. Kommunikationsproblem mellan mig och vården som ledde till att jag helt enkelt inte hann få recept i tid. Så pass snurrig var jag att chefen kom ner och sa till mig, oerhört rart och diplomatiskt, att jag slarvat som en galning. Hon är så väldigt rar och söt, Linda, men jag ska nog säga till henne att hon inte behöver linda in allt i verbal bubbelplast. Det är ok att säga att jag plockat fel. Jag blir inte ledsen. Nu hade jag ju dessutom en bra anledning, som hon också förstod. Hon prisade vården för att den är effektiv, och jag höll med.

Jag blev fruktansvärt irriterad på att jag var så snurrig. Att det ska göra så förbannat stor skillnad att jag inte tagit min medicin. Man blir liksom påmind om att man har ett handikapp, väldigt brutalt. Jag är väldigt ok med att jag har problem, jag är nästan stolt över mitt handiakpp på vissa sett, men det hindrar inte mig från att önska att jag inte hade det.

Något härligt dock är att jag blev medbjuden på middag. Postordern på bokhanden brukar äta middag tillsammans en gång i månaden och den här gången blev jag tillfrågad om jag ville följa med. Jag blev jätteglad, jag ser fram emot det väldigt mycket. Jag känner mig så välkommen och accepterad i det där gänget. Tänk själv, en arbetsplats där man har hobbies och intressen gemensamt med varenda kotte som jobbar där, plus att jag hittills inte träffat en enda person som jag inte tycker om där.

Jag är så förbannat jävla tacksam över att jag får vara där. Om jag bara orkade och kunde skulle jag skicka bakverk till bokhandeln varje dag, bara för att jag är så lycklig.

Vidare till fredag, en dag i stressens tecken. Jag hade egentligen inten rätt att vara stressad, jag hade hela dagen på mig att göra det som skulle göras men jag hade en sån där dålig dag, ni vet, då man helt enkelt inte har pli på startmotorn. Jag bakade en citronpaj till min älskling som skulle ta med sig den på herrmiddag (som han är på just nu faktiskt) och sedan bar det av till Eskilstuna med min bror, FS och Grunt. Bilden högst upp i inlägget är betyget på pajen ifråga, levererad av herrmiddagens värd på facebook. Min bror skulle VJ:a på Disco Roar, så jag fick minsann stå på gästlista och allt. Det kändes lite najs att ha en biljett det stop VIP på. Det vill jag ha oftare.

Vi förfestade hos min vän Melanie och det var väldigt trevligt. Jag fick äntligen träffa hennes pojkvän som var en ohyggligt trevlig prick. Vi gick till Disco Roar, drack lite, dansade lite, sedan ville Melanie att vi skulle gå till Harrys, där hennes pojkvän och hans vänner var. Vi stack dit och det var förtjusande, speciellt faktumet att vi var VIP även där. På plats fanns en fantastisk trubadur som heter Yellow Mike. Hursomhelst var vi fulla och glada som tusan, men stannade inte så länge på Harrys innan Melanies pojkvän och hans vänner skulle dra vidare till deras klubb. Klubben tänker jag inte prata så mycket om av olika anledningar, men det var skönt folk där och jag spelade biljard för första gången i mitt liv. Jag har mersmak.

Någon som vill spela biljard med mig? Anyone?

Jag kom hem idag runt 16-tiden tror jag, med min bror, FS och Grunt. På vägen till Eskilstuna igår var vi hemskt pratglada, idag var vi väldigt tysta och var så stilla som möjligt under bilfärden. Vi var nog alla minst sagt slitna. Det jag chockerades mest av var att FS inte var mer bakfull. Han var askalas igår natt, för att uttrycka det milt.

Sedan jag kom hem har jag mest vilat, spelat King's Bounty och tittat på lite tv. Älsklingen är på herrmiddag och kommer inte hem förrän sent inatt. Det är lugnt och skönt. Alldeles lagom såhär dagen efter en händelserik kväll.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Äsch, jag tror inte du uppfattas som inställsam! Du är så genuint trevlig att man inte tänker så.

Om någon nu skulle göra det så är det ju de som har problem, inte du :)

Deliana sa...

Tack Emma. :) Jag är så nojig bara. Det är så knepigt det där med hur andra uppfattar en. Svårt svårt ämne.

Anonym sa...

Åh, vad jag känner igen det där om bakningen. Jag är en sån där genuint snäll människa som gärna hjälper folk. Jag vet att jag nån gång i gymnasiet hjälpte en tjej med att få tag i en skiva som hon ville ha och fick sedan bakom ryggen höra att jag var en "smörfitta".
Men numera har jag lärt mig att helt enkelt försöka hitta såna människor som uppskattar min snällhet istället och umgås med dem :)
Stå på dig, alla människor tänker inte "vart vill hon komma med det där" när man är snäll :)